Det pratades en hel del om mitt uppbrott med Daniel under lördagens tjejmiddag, det kommer säkert inte som någon överraskning. En sak som däremot kom lite som en överraskning för mig, fast som jag kunde instämma i efter en stunds reflektion, var att tjejerna tyckte jag förändrades under den tid jag var tillsammans med Daniel, åt det mindre bra hållet. Det är ju inte bra.

De syftade på att jag var en betydligt mer öppen och social person tidigare och min lägenhet var alltid en mötespunkt för alla möjliga tillställningar. Plötsligt höll jag mig mer i skymundan, oavsett om jag var med eller utan Daniel på diverse sammankomster.

Efter en tids funderande över detta kan jag alltså nu till viss del instämma. Varför blev det så kan man då fråga sig? Det enda svar jag kan komma på är att när en person i en relation tar mycket plats och kräver mycket uppmärksamhet så drar den andra sig undan, mer eller mindre omedvetet.

Jag vill absolut inte svartmåla någon och säger absolut inte att Daniel är en dålig person eller att han betedde sig illa, men det var inte rätt för mig, åtminstone inte som det var då. Han har många bra egenskaper och jag tycker fortfarande om honom jättemycket (för att inte tala om saknaden), men det räckte inte hela vägen.

Nu fick jag ventilerat det...

Tänker dock mycket på honom idag, där nånstans i Vasaloppsspåret...