Ok, då var det dags. Jag måste försöka hitta tillbaks till mina rutiner igen, och tro det eller ej så är bloggandet en del av dessa.

Jag har haft det skitjobbigt sen sist, det är inte kul att "förlora" någon man har så starka känslor för. Även om jag nu börjat inse att vårt förhållande inte var fungerande i längden (som det var den senaste tiden i alla fall) så försvinner inte känslor över en natt och det kommer att dröja länge innan jag är mig själv igen.

Hela helgen spenderades hos mina föräldrar. Långpromenader, besök hos båda systrarna, övningskörning och tv-tittande har stått på schemat och jag har blivit bortskämd med en massa god mat av alla dess slag. Min familj betyder verkligen allt för mig och utan dem vet jag inte vad jag hade gjort.

Vännerna kommer på en stark andra plats och betydelsen av dem blir som störst i såna här lägen, de är verkligen kanon på att stötta. Tack för att ni finns!

Jag överlevde alla hjärtans dag, som jag för övrigt tycker är en skitdag. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag tre år i rad har brutit upp ett förhållande precis innan. Lite uppvaktning fick jag dock, i form av hjärtpannkakor till frukost (tack pappa!) och en gullig teckning från min sjuåriga systerdotter som ville ge mig lite kärlek:


Nu återstår många kämpiga dagar. Får besök av både vänner och familj i veckan och på lördag står en sedan länge planerad tjejmiddag på schemat. Ska givetvis ta mig dit men om jag går ut är en fråga jag får ta ställning till senare. Behöver i och för sig träffa folk men känner mig inte riktigt så pigg och glad som jag brukar. Vi får se helt enkelt!