Att vissa saker ska ta sån tid att glömma. Man tror man lagt det bakom sig men sen plötsligt är det där igen och spökar.

Jag pratar givetvis om mitt gamla jobb. Vet inte riktigt hur jag kom att tänka på det men så fort tankarna var där började tårarna rinna.

Jag mår bra nu och är överlycklig över hur bra jag har det på alla plan men råkar jag blicka bakåt kan jag inte hindra alla känslor från att komma tillbaka.

Kanske kommer tårarna för att jag inser hur lyckligt lottad jag är som tagit mig långt därifrån. Men att det satt så djupa spår hade jag aldrig kunnat tro. Det räcker med att jag ser en gammal kollega så kommer klumpen i magen.

Kan dock trösta mig med att det går längre och längre tid mellan dessa små "återfall"...